To be a social worker intern in Cape Town
by Tove Byröd, Sweden
Hej alla fina människor! Jag heter Tove och är en 23-årig socionomstudent från Göteborg. Jag gör min praktik på ett boende för utsatta kvinnor här i Kapstaden, vilket till stor del beror på att jag känner väldigt starkt för frågor som rör jämställdhet och kvinnors rättigheter.
Ni vet hur alla säger när dom varit iväg på en lång resa att det är så svårt att beskriva för folk som inte varit med, och att man måste uppleva det själv för att förstå? Hur klyschigt det än låter så är det precis så det känns med den här erfarenheten också. Trots det så ska jag göra ett försök att berätta lite om livet som svensk praktikant/turist/student i underbara Kapstaden. Jag kom hit för ganska exakt en månad sedan, och det var visserligen andra gången jag kom till Sydafrika, men trots det har det varit en stor omställning att vänja sig vid livet här.
Vardagslivet är såklart annorlunda än hemma, man solar och badar mer, man dricker mer vin, man träffar fler nya människor, åker på fler roliga äventyr och förundras mer över den vackra naturen. Det finns alltid saker att göra här så tråkigt har man inte ett enda ögonblick. Man hade kunnat avsluta beskrivningen av Kapstaden där och låtit det vara en stad som består av nöjen och vacker natur. Det hade dock varit att endast visa halva sanningen, och om man lever här en längre tid så går det inte att blunda för den andra sidan av myntet (vilket man som socionomstudent inte heller vill såklart).
Häromdagen när jag gick hem från praktiken så kom det fram ett gäng unga killar till mig på gatan, skulle tro att de var mellan 6 och 12 år gamla. De undrade om jag hade några mynt, de var hungriga. Jag tog upp plånboken och lyckades skramla fram de få mynt jag hade kvar, la dom i handen på killen som stod närmast, gav dom ett litet leende och gick sedan vidare. Efter att jag gått några meter hörde jag hur de började höja rösterna mot varandra, så jag tittade bak och såg att dom hade börjat bråka om dom få mynten som jag hade gett till den äldsta killen. Fan tänkte jag, jag skulle ju gett dom alla lika mycket var! Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag gå tillbaka och försöka reda ut det? Skulle jag bara ignorera det? Jag bestämde mig för att fortsätta gå hemåt. När jag kom hem kände jag mig dum, och önskade att jag hade gjort motsatsen.
Jag tror att de flesta som varit här en lite längre tid har funnit sig i liknande dilemman och det är alltid lika svårt att veta hur man ska agera. Man kan sitta i ubern på väg till klubben, och när man åker förbi människorna som har bosatt sig under bron i området där jag bor så känner man hur hjärtat sjunker… Man tänker att man borde struntat i att köpa den där drinken för 50 rand och istället köpt en måltid till någon av dom. Jag har tidigare varit och hjälpt till på ett barnhem i Tanzania, och precis som vid dom tillfällena så tror jag att tiden direkt efter jag kommit hem från Kapstaden kommer att vara tuff. Ingen hade förberett mig på det innan min första resa till Tanzania, men nu är jag redo. Jag vet att man känner en slags hopplöshet den första tiden, när man tänker på alla människor vars liv man fått en liten inblick i här nere, och som fortfarande lever i samma misär, medan man själv kan återvända hem till tryggheten. Man känner sig dum som har så mycket och ger så lite till andra, och man tycker att folk där hemma inte förstår hur bra dom har det. Samtidigt vet jag också hur mycket rikare man känner sig efter allt man fått uppleva, hur inspirerad man känner sig till att göra mer för andra och hur man fylls av en enorm tacksamhet för det livet man fått turen att leva.
Jag valde inte att läsa socialt arbete för att kunna förändra människors liv, utan snarare för att det är en av de saker som jag faktiskt brinner för. Om jag kan ge någon en hjälpande hand eller ett bra råd på vägen så är jag självklart oerhört glad över det. Samma gäller med min praktik i Sydafrika. Det var inte ett val baserat på någon slags tro om att jag kan påverka människor liv här, utan det var snarare för att jag ville lära mig saker som jag inte trodde att jag skulle kunna lära mig hemma. Om jag får tillfällen visa solidaritet samtidigt, eller att bidra till en gemenskap, som till exempel att spendera lite tid med några av dom hemlösa i området på Breaking breads soppkök, så är det såklart fantastiskt.
English:
Hi everyone! My name is Tove and I’m a 23-year-old social work student from Gothenburg, Sweden. I’m interning at a Women’s shelter here in Cape Town, the reason for that is mostly because I feel very strongly about women’s rights and equality.
You know how people always have a difficult time describing what they have experienced after a long trip, and that you should see it for yourself to understand to what it is like? Even though that sounds cliché, that’s exactly how I feel about this experience as well. Despite of that, I´m going to try my best to talk a little about life as a Swedish intern/tourist/student in beautiful Cape Town. I came here about a month ago, and even though it is my second time in South Africa it has been challenging to get used to the life here. Everyday life here is obviously different from home, you spend more time at the beach, you drink more wine, you meet more new people, you go on more fun adventures and you marvel at the beautiful landscape a lot more. There is always stuff to do here, so you are never bored. I guess I could end the description there and let Cape town seem like a city that consists of adventures and beautiful nature. Although that would be only be telling half the truth, and when staying here a while you can’t ignore the other side of it (which you obviously also don’t want to as a social work student).
The other day I was walking home from my internship and a group of young boys came up to me on the street, I think they were between 6-12 years old. The asked me if had any coins, they were hungry. I took out my wallet and managed to find some coins, put them in one the boys’ hands, smiled at him and walked on. After a few meters, I heard them starting to raise their voices at each other so I looked back and saw that they had started arguing with each other over the coins that I had given to the oldest boy. Damn! I thought to myself, I should have given them each some. I didn’t know what to do, just keep walking and ignore it? Go back and talk to them? I decided to walk on. When I came home I felt bad, and wished that I had done the opposite.
I think most people who have been here for a while have been faced with similar dilemmas and it’s always hard to know how to act. You can be sitting in the Uber on the way to the club at night, and when you pass the homeless people who are living under the bridge in the area where I stay you feel your heart sinking… You think to yourself that it would have been better if you didn’t buy that drink for 50 rand and rather just bought a meal for one of them.
I have been in Tanzania, helping at a children’s home two times a few years back, and just like those occasions I think that the time just after coming back home from South Africa is going to be difficult. No one had prepared me for that before my first trip to Tanzania, but this time I’m prepared for it. I know that there is this feeling of hopelessness that comes over you after coming back home, and you keep thinking about all the people whose life you got to see a glimpse of and who are still living in the that same misery, while you can just return to the comfort of your home. You feel stupid because you have so much and give so little to others, and you think that people at home don’t understand what a good life they have. At the same time, I also know how much richer you feel after everything you have experienced, how inspired you are to do more for others and how you experience this feeling of gratitude for the life that you have been lucky enough to live.
I didn’t chose to study social work to be able to change peoples’ lives, but rather because it is one of the things that I feel very strongly about. If I can give someone a helping hand or a good advice while doing what I love, then of course that feels really good. The same goes with my internship in South Africa. It wasn’t a choice based on some idea that I can affect the lives of the people I meet here, but rather on the idea that I can learn things here that I didn’t think I could in Sweden. If I get an opportunity to show some solidarity along the way, like spending some time talking to the people who are homeless in the area where I live at Breaking breads soup kitchen, then that feels amazing.
Hej alla fina människor! Jag heter Tove och är en 23-årig socionomstudent från Göteborg. Jag gör min praktik på ett boende för utsatta kvinnor här i Kapstaden, vilket till stor del beror på att jag känner väldigt starkt för frågor som rör jämställdhet och kvinnors rättigheter.
Ni vet hur alla säger när dom varit iväg på en lång resa att det är så svårt att beskriva för folk som inte varit med, och att man måste uppleva det själv för att förstå? Hur klyschigt det än låter så är det precis så det känns med den här erfarenheten också. Trots det så ska jag göra ett försök att berätta lite om livet som svensk praktikant/turist/student i underbara Kapstaden. Jag kom hit för ganska exakt en månad sedan, och det var visserligen andra gången jag kom till Sydafrika, men trots det har det varit en stor omställning att vänja sig vid livet här.
Vardagslivet är såklart annorlunda än hemma, man solar och badar mer, man dricker mer vin, man träffar fler nya människor, åker på fler roliga äventyr och förundras mer över den vackra naturen. Det finns alltid saker att göra här så tråkigt har man inte ett enda ögonblick. Man hade kunnat avsluta beskrivningen av Kapstaden där och låtit det vara en stad som består av nöjen och vacker natur. Det hade dock varit att endast visa halva sanningen, och om man lever här en längre tid så går det inte att blunda för den andra sidan av myntet (vilket man som socionomstudent inte heller vill såklart).
Häromdagen när jag gick hem från praktiken så kom det fram ett gäng unga killar till mig på gatan, skulle tro att de var mellan 6 och 12 år gamla. De undrade om jag hade några mynt, de var hungriga. Jag tog upp plånboken och lyckades skramla fram de få mynt jag hade kvar, la dom i handen på killen som stod närmast, gav dom ett litet leende och gick sedan vidare. Efter att jag gått några meter hörde jag hur de började höja rösterna mot varandra, så jag tittade bak och såg att dom hade börjat bråka om dom få mynten som jag hade gett till den äldsta killen. Fan tänkte jag, jag skulle ju gett dom alla lika mycket var! Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag gå tillbaka och försöka reda ut det? Skulle jag bara ignorera det? Jag bestämde mig för att fortsätta gå hemåt. När jag kom hem kände jag mig dum, och önskade att jag hade gjort motsatsen.
Jag tror att de flesta som varit här en lite längre tid har funnit sig i liknande dilemman och det är alltid lika svårt att veta hur man ska agera. Man kan sitta i ubern på väg till klubben, och när man åker förbi människorna som har bosatt sig under bron i området där jag bor så känner man hur hjärtat sjunker… Man tänker att man borde struntat i att köpa den där drinken för 50 rand och istället köpt en måltid till någon av dom. Jag har tidigare varit och hjälpt till på ett barnhem i Tanzania, och precis som vid dom tillfällena så tror jag att tiden direkt efter jag kommit hem från Kapstaden kommer att vara tuff. Ingen hade förberett mig på det innan min första resa till Tanzania, men nu är jag redo. Jag vet att man känner en slags hopplöshet den första tiden, när man tänker på alla människor vars liv man fått en liten inblick i här nere, och som fortfarande lever i samma misär, medan man själv kan återvända hem till tryggheten. Man känner sig dum som har så mycket och ger så lite till andra, och man tycker att folk där hemma inte förstår hur bra dom har det. Samtidigt vet jag också hur mycket rikare man känner sig efter allt man fått uppleva, hur inspirerad man känner sig till att göra mer för andra och hur man fylls av en enorm tacksamhet för det livet man fått turen att leva.
Jag valde inte att läsa socialt arbete för att kunna förändra människors liv, utan snarare för att det är en av de saker som jag faktiskt brinner för. Om jag kan ge någon en hjälpande hand eller ett bra råd på vägen så är jag självklart oerhört glad över det. Samma gäller med min praktik i Sydafrika. Det var inte ett val baserat på någon slags tro om att jag kan påverka människor liv här, utan det var snarare för att jag ville lära mig saker som jag inte trodde att jag skulle kunna lära mig hemma. Om jag får tillfällen visa solidaritet samtidigt, eller att bidra till en gemenskap, som till exempel att spendera lite tid med några av dom hemlösa i området på Breaking breads soppkök, så är det såklart fantastiskt.
English:
Hi everyone! My name is Tove and I’m a 23-year-old social work student from Gothenburg, Sweden. I’m interning at a Women’s shelter here in Cape Town, the reason for that is mostly because I feel very strongly about women’s rights and equality.
You know how people always have a difficult time describing what they have experienced after a long trip, and that you should see it for yourself to understand to what it is like? Even though that sounds cliché, that’s exactly how I feel about this experience as well. Despite of that, I´m going to try my best to talk a little about life as a Swedish intern/tourist/student in beautiful Cape Town. I came here about a month ago, and even though it is my second time in South Africa it has been challenging to get used to the life here. Everyday life here is obviously different from home, you spend more time at the beach, you drink more wine, you meet more new people, you go on more fun adventures and you marvel at the beautiful landscape a lot more. There is always stuff to do here, so you are never bored. I guess I could end the description there and let Cape town seem like a city that consists of adventures and beautiful nature. Although that would be only be telling half the truth, and when staying here a while you can’t ignore the other side of it (which you obviously also don’t want to as a social work student).
The other day I was walking home from my internship and a group of young boys came up to me on the street, I think they were between 6-12 years old. The asked me if had any coins, they were hungry. I took out my wallet and managed to find some coins, put them in one the boys’ hands, smiled at him and walked on. After a few meters, I heard them starting to raise their voices at each other so I looked back and saw that they had started arguing with each other over the coins that I had given to the oldest boy. Damn! I thought to myself, I should have given them each some. I didn’t know what to do, just keep walking and ignore it? Go back and talk to them? I decided to walk on. When I came home I felt bad, and wished that I had done the opposite.
I think most people who have been here for a while have been faced with similar dilemmas and it’s always hard to know how to act. You can be sitting in the Uber on the way to the club at night, and when you pass the homeless people who are living under the bridge in the area where I stay you feel your heart sinking… You think to yourself that it would have been better if you didn’t buy that drink for 50 rand and rather just bought a meal for one of them.
I have been in Tanzania, helping at a children’s home two times a few years back, and just like those occasions I think that the time just after coming back home from South Africa is going to be difficult. No one had prepared me for that before my first trip to Tanzania, but this time I’m prepared for it. I know that there is this feeling of hopelessness that comes over you after coming back home, and you keep thinking about all the people whose life you got to see a glimpse of and who are still living in the that same misery, while you can just return to the comfort of your home. You feel stupid because you have so much and give so little to others, and you think that people at home don’t understand what a good life they have. At the same time, I also know how much richer you feel after everything you have experienced, how inspired you are to do more for others and how you experience this feeling of gratitude for the life that you have been lucky enough to live.
I didn’t chose to study social work to be able to change peoples’ lives, but rather because it is one of the things that I feel very strongly about. If I can give someone a helping hand or a good advice while doing what I love, then of course that feels really good. The same goes with my internship in South Africa. It wasn’t a choice based on some idea that I can affect the lives of the people I meet here, but rather on the idea that I can learn things here that I didn’t think I could in Sweden. If I get an opportunity to show some solidarity along the way, like spending some time talking to the people who are homeless in the area where I live at Breaking breads soup kitchen, then that feels amazing.
