by Nellie Johansson, Volunteer, Sweden.

“Du är helt fantastisk“, “Du har ett stort hjärta“, “Tänk om fler hade varit som du“, “Grym är du“. Dessa kommentarer har jag mottagit på Facebook efter att ha offentliggjort mina avslutade projekt för pojkarna på St Francis Children’s Home. Det värmer i mitt hjärta att jag har människor runt omkring mig som stöttar mig med omtanke och varma ord. Men min enda åtanke med inlägget var att nå ut och tacka de som bidrog till att täcka de finansiella kostnaderna till genomförandet av mina projekt. Jag tycker inte att jag är mer storartad än någon annan för att jag vill göra det lilla jag kan för att påverka. Det borde vara humant. Jag önskar flera av oss gav sig ut i världen med ett öppet sinne och en utsträckt hand. Genom att vilja göra gott utstrålar du en välvillighet och medmänsklighet vilket kan göra att även människan som befinner sig längst ner på botten känner hopp, motivation och en drivkraft till att bli bättre.

Till en början var det inte självklart för mig att åka och volontärarbeta. Tanken har suttit djupt rotad i hjärnan men aldrig blommat ut på riktigt. Det var inte förrän jag insåg att jag inte var sugen på att yoga i Indien, turista i New York, surfa i Australien, lära mig rumba i Brasilien som jag tog beslutet. Det jag visste var att jag ville erfara, uppleva och upptäcka igen. Efter 6 månaders arbete i min kära men trånga och slutna hemstad,  började det klia i fingrarna. Jag dagdrömde om att jag satt lutandes mot fönsterkanten på ett flygplan med blicken fäst på landskapen, skimret och liven nedanför mig, påväg någon annanstans, till en outforskad plats.    Problemet var att inget resmål lockade. Det saknades något. Något större mer viktigt och betydelsefullt. En mening. Alla tänkbara resor skulle endast gå till egen vinning, vidga mitt ego, fylla min ryggsäck med erfarenheter och jag insåg att det var där skon klämde. Jag bytte spår och började skriva in ett annat fenomen på Googles sökmotor, “volontärarbeten”.

Jag ville hitta en lokal organisation som erbjöd prisvärda volontärresor,   volontärprojekt som var i behov av hjälp, ett självständigt boende och där de anställda i praktiken brann för att hjälpa och var nära till hands.  Jag ville också vara iväg en längre period då det är ett intresse jag har att utforska en plats inpå djupet. Upptäcka elementen som gör att ett område attraherar, inspirerar och gör intryck på de som lever där. Jag föredrog också en stad som erbjöd ett brett sortiment på upplevelser och där det engelsktalande språket dominerade.

Organisationen African Sunrise Volunteering And Internships, lokaliserad i Kapstaden, Sydafrika hade allt som jag önskat. Efter att ha snokat runt på deras hemsida, blogg, instagram och facebook efter någon hake insåg jag att det inte fanns någon. Jag hörde av mig, och vips hade jag bokat in mig två månades volontärarbete på St Francis Children’s Home med start tredje november 2016.

Det jag tyckt varit det allra bästa med mitt äventyr i Kapstaden är att jag fått erfara en mix av mycket.  Jag har tillbringat dagar i sträck med att måla under solens hettande strålar men också druckit paraplydrinkar på en rooftop bar i gott sällskap. Kontraster. Jag har spenderat många timmar skojandes och skrattandes med de 45 pojkarna på St Francis varje  individ unik och förtjusande, men också delat samma erfarenhet med mina nyfunna vänner jag bor med från Frankrike, Italien, Saudiarabien och Brasilien för att bara nämna några.

Jag har samlat in donationer som gick till 45 nya skolskor till barnen på St Francis, målarfärg till att måla en 390 m lång mur i vitt med “St Francis” inristat och en aktivitetsdag. Jag har bakat muffins till de hemlösa, tagit med resterna från restaurangbesöket i en Doggie bag och givit till någon hungrig på gatan, serverat vin på ett event för välgörenhet, blåst ballonger och dekorerat inför ett disco anordnat av andra praktikanter i organisationen. Jag har också fått skåda ett lejon på nära håll, hoppat bungyjump från världens högsta kommersiella bro, dansat tills fötterna går av inpå nattens småtimmar, gästat ett antal bbq’s med människor från alla världens hörn, beundrat soluppgången från toppen av Table Mountain, smuttat på olika sydafrikanska viner på vingårdar. Jag har upplevt så många olika erfarenheter som har satt mig i diverse perspektiv och lärt mig en massa saker på skilda vis.

Min bas där jag har kunnat dra mig tillbaka har varit min hörnsäng i mitt rum på Lower Trill Road 9. Mitt emot är en extra säng belägen där min nuvarande kära vän Karin vaknade upp dygnet efter jag satte min fot i landet och började tjöta. Efter den dagen var vi oskiljaktiga. Om man är öppen, ärlig och respektfull mot sin rumskamrat blir det enkelt att dela krypin. Ytterligare ting man får dela med andra är kök, tvättmaskin, toalett och tv men även skratt, åsikter, kramar och erfarenheter. Hellre ett livfullt, sprudlande och familjärt hem än ett tomt, stilla och dämpat hem när man som jag bor på platsen en någorlunda kort tid och dessutom reser själv.

Kapstaden, Sydafrika. Ett land och en stad med varsin tung ryggsäck bärandes på axlarna. Med en historia bakom sig som jag aldrig får nog att suga åt mig mer av. Att sitta i minibuss-taxin inklämd mellan en svettig man mot ena axeln och en stirrande men urgullig unge mot den andra där afrikansk party musik spelas ur högtalarna ovanför kommer jag på ett lustigt vis att sakna. Det är charmen med att ta del av andra kulturer.

Att jag valde att volontärarbeta är ett beslut jag kommer vara stolt över att jag tog resten av livet. Klyschigt nog så kan ingen göra allt, men alla kan göra något. Jag har gjort något, och känner mig driven till att göra mer för andra.

Ännu en gång vill jag poängtera att om du tar beslutet att bli volontär kommer det inte gå snett eller bli något du kommer att ångra i efterhand. Att vilja hjälpa andra är aldrig ett misslyckande. Om du känner dig det mista sugen så hoppas jag att du har förstått genom min text att jag endast råder dig till en sak, bli volontärarbetare.

Sträck ut din hand.

English version:

“You are so fantastic”, “You have such a big heart”, “What if more people was like you”, “You’re tough girl”. These comments I’ve received on Facebook after publishing about my completed projects for the boys at St. Francis Children’s Home. It warms my heart that I have people around me who support me with kindness and warm words. But my only idea with the post was to reach out and thank those who helped me to cover the financial costs to the implementation of my projects. I do not think I’m more magnificent than others because I want to do the little things I can to influence. It should be more human. I wish more of us went out to experience the world with an open mind and an outstretched hand. By wanting to do good you radiate a thoughtfulness and humanity which can make even the person who find themselves at the bottom of the bottom feel hope, motivation and a driving force to improve.

At first it was not an obvious choice for me to go travel and do volunteer work. The idea has been deeply rooted in my brain but never bloomed out for real. It was not until I realized that I was not  tempted to do yoga in India, be a tourist in New York, surfing in Australia, learn rumba in Brazil I took the decision. What I knew was that I wanted to learn, experience and discover again. After 6 months of work in my beloved but closed and less bustling hometown, my fingers began to itch. I daydreamed that I was leaning against the edge of the window of an airplane with my eyes fixed on the landscape, the shimmer and the lives below me, on my way somewhere else, to an unexplored place. The problem was that no destination attracted me. Something was missing. Something more important and significant. A purpose. All possible trips would only go to my own benefit, expand my ego, fill only my backpack with experience and I realized that that was where the shoe pinched. I changed track and started to enter another phenomenon on Google’s engine, “Volunteer work”.

I wanted to find a local organization that offered affordable volunteer trips, volunteer projects that were in need of help, independent accommodation and where the employees was eager to make a difference and were close to hand.

I also wanted to be away for a longer period because I have an interest exploring a place on a deep level. Discovering the elements that makes a place attractive, inspiring and impressing for those who live there. I also preferred a city that offered a wide range of things to do and where the English-speaking language dominated.

The organization African Sunrise Volunteering And Internships, located in Cape Town, South Africa had everything I wished for. After snooping around on their website, blog, instagram and facebook for a hook, I realized that there weren’t any. I sent away an email, and all of a sudden I had booked two months’ of volunteer work at St. Francis Children’s Home, starting November the third, 2016.

The best of my adventure in Cape Town is that I’ve experienced a mix of everything. I have spent days painting under the sun shimmer but also drinking umbrella drinks on a rooftop bar in good company. Contrasts. I have spent many hours of fouling around and laughing with the 45 boys at St Francis each individual unique and adorable, but also shared the same experience with my newfound friends I’ve lived with from countries like

France, Italy, Saudi Arabia, Netherlands and Brazil, to name just a few.

I have collected donations that went to 45 new pair of school shoes for the kids at St. Francis, paint for a 390 m long wall in white with “St. Francis” engraved and an activity. I’ve baked muffins for the homeless, given leftovers from my restaurant visits to someone hungry on the street, served wine at an event for charity, blown balloons and decorated before a disco organized by other interns in the organization. I have also seen a lion up close, jumped bungee jump from the world’s highest commercial bridge, danced until my feet were sore towards the last hours before the alarm usually goes on, visited several bbq’s with people from all corners of the world, admired the sunrise from the top of Table Mountain, enjoyed sipping on different South African wines at wineries. I’ve completed so many different experiences that have put me in various perspectives and I’ve learned a lot of things in different ways.

My base where I’ve been able to take it easy has been in my bed in the corner of my room on Lower Trill Road 9. On opposite side you will find an extra bed located where my current dear friend Karin woke up the day after I put my foot in the country and started to talk, talk and talk. After that day, we were inseparable. If you are open, honest and respectful towards your current life companion it will be easy to share the limited space. Additional things you have to share with others is the kitchen, washing machine, toilet and television, but also laughs, opinions, hugs and experiences. Rather a lively, gratifying and familiar home than a empty, quiet and sad home, especially if you would end up in the same situation like me living on the site for a quite short time and also traveling by myself.

Cape Town, South Africa. A country and a city, each with a heavy backpack carrying on their shoulders. With a history I never get tired of hearing about. Sitting in the minibus-taxi pressed between a sweaty man against one shoulder and a staring but the sweetest young girl against the other one with African music playing from the speakers above, I will strangely miss. That’s the charm of getting to learn about other cultures and also be a part of them.

That I chose to become a volunteer is a decision I will be proud that I took the rest of my life. It maybe sounds like a Cliché but It’s not. No one can do everything but everyone can do something. I’ve done something, and feel driven to do more for others.

Once again, I want to point out that if you take the decision to become a volunteer, it will not go wrong or become something you will regret afterwards. Wanting to help others is never a failure. If you feel the slightest interest in volunteering I hope you have understood through my text that I only advise you of one thing, do it. Reach out your hand.